Gisèle Pelicot och patriarkatets förgiftade M&Ms

Den här texten om Gisèle Pelicot är lång och inte minst tung läsning, men en nyttig påminnelse om en feministisk diskussion som återkommer gång på gång, eftersom det är en så grundläggande del av den kvinnliga upplevelsen som tycks vara svår att förmedla.

Eller, är den verkligen svår att förmedla? Min känsla är kanske att de som inte redan förstår det vid det här laget, om så inte med empati så åtminstone på det intellektuella planet, väljer att inte förstå. För att det inte angår dem, eller skulle göra deras eget liv jobbigare.

Det kan jag väl ha viss förståelse för, kanske. Vi har alla det rätt jobbigt nästan hela tiden. Man kan inte bry sig om alla andras lidande under senkapitalismen och hur man aktivt bidrar till det, för då tar man sig väl knappt ur sängen nästa morgon.

Jag menar, inte ens kvinnor själva orkar ju aktivt bry sig om sitt egna kvinnliga lidande. Mer resignerar inför verkligheten där män – jo, alla män – inte bara är ett potentiellt hot, som den där M&M-liknelsen säger.

Jag minns när den här var viral, hur den omedelbart förvreds till ett rasistiskt budskap. Det skavde, för jag kände intuitivt att den ursprungliga liknelsen var värd att försvara medan de rasistiska inte var det. Trots att det, rent logiskt, borde vara precis samma sak och kritiken mot den – hela den där #NotAllMen - därför var rimlig.

Vid tidpunkten tror jag aldrig att jag riktigt identifierade vad det där skavet, den kognitiva dissonansen, kom ifrån. Men jag tror att jag kommit på det nu: M&M-skålen är helt enkelt inte en bra metafor för den kvinnliga upplevelsen, men det betyder inte att "inte alla män" är ett lika rimligt motargument som "inte alla muslimer" eller "inte alla judar" för att bemöta den upplevda generalisering den försöker (och misslyckas) att illustrera.

Grejen är nämligen att det är i grunden felaktigt att beskriva kvinnors relation till män som en tombola av mestadels vettiga män, med en handfull våldtäktsmän i mixen som de kan råka trilla över. Kvinnors relation till män präglas snarare av vetskapen att alla M&Ms är förgiftade.

De är inte giftiga på en nivå där de kommer att orsaka din omdelbara, plågsamma död, men kanske nog för en redig matförgiftning. Om du har tur kanske du bara plockar upp typen som ger dig en bitter smak i munnen för ett par ögonblick innan allt återgår till det normala.

Och, om vi ska vara ärliga är det bara en del av livet. Människor snubblar genom världen med dödsföraktande och självupptaget självförtroende och lämnar spår av skit bakom sig. Det gäller alla, men för kvinnor är det som att dessa spår alltid luktar lite extra av patriarkal makt. Det är små kommentarer, bristande lyhördhet, behov av att dominera samtal, kroppar som tar plats i rum utan att någonsin behöva be om ursäkt.

Det är den där gången när din pojkvän, som du älskar och litar på, är lite berusad och i ett passionerat, samtyckande ögonblick trycker ner sin kuk i halsen på dig så att du inte kan andas. När samma pojkvän fortsätter att försöka få dig på humör genom att tafsa på dig trots att du tycker att ditt kroppspråk borde ha gjort det uppenbart att du inte vill.

Det är små övertramp som inte är illvilliga, och det skulle aldrig falla dig in att skuldbelägga honom för det. Du vet att han hade slutat om du sa stopp, och att vetskapen om att de fick dig att bli obekväm hade plågat honom – kanske mer än det plågar dig att inte prata om det? Trots allt vill du ju inte heller att han ska sluta visa sin åtrå till dig, eller oroa sig för övertramp så mycket att han börjar osäkert fråga om samtycke för varje liten grej han gör. Det är bara tjatigt och osexigt, och gör sex till ännu en aktivitet där du måste ta känslomässigt ansvar.

Så du säger inget. Du går vidare med livet. Men varje gång det händer är det som att en liten röst viskar i ditt öra: "Han respekterar dig inte. Du är bara ett objekt för honom". Varje gång det händer är det som att du objektifierar dig själv.

I en perfekt värld hade den här sortens små övertramp inte varit värre än att råka trampa någon på foten av misstag. Man ber om ursäkt, man går vidare. No hard feelings. Mängden illvilja är förmodligen ungefär lika stor, och det fysiska traumat – smärtan – är inte värre.

Men sex är inte som andra fysiska aktiviteter. Det bär med sig en historisk, känslomässig och kulturell dimension som gör det mer komplext. Det som gör ont när män (ja, igen, alla män) trampar på din sex-fot är inte foten i sig, utan det öppna sår som är din självbild präglad av en lång historia av kvinnligt förtryck och sexuellt stigma.

Det är också en svindlande påminnelse om en rädsla som fostrats hela våra liv, om hur fysiskt utsatta vi skulle vara sekunden en man bestämmer sig för att han inte bryr sig om vårt samtycke.

Inget av det här är så klart den enskilda snubbens fel. Det vet vi, och därför håller vi käften. Det gör det så klart extra frusterande att mötas av ilska och anklagelser om att vilja skuldbelägga oskyldiga män när vi försöker sätta ord på vår upplevelse – för guds skull, förstår ni ens hur mycket orimligt skuldbeläggande vi redan rationaliserar bort?

På många sätt påminner det mig om irritationen jag alltid känner när jag ser diskussioner om att kvinnor är onödigt petiga eller småaktiga i sina dejtingprofiler. Ja, det är ytligt att ställa längdkrav på folk. Mindre ytligt att avsäga sig kontakter med SD-män. Men igen: förstår ni, ni som säger det, att de flesta kvinnor redan accepterar vetskapen om att de flesta, om inte alla, män kommer att begå sexuella övertramp mot dem? Höga krav, my ass.

Och många gånger när man försöker peka på det – inte ens i affekt, utan lågmält, analytiskt, nästan pedagogiskt – så möts man av samma tomma blick, samma "men så kan du ju inte säga" eller "du överdriver väl ändå." Eller, ännu värre, en man som tar det personligt, bryter ihop av skuldkänslor och låter dig trösta och plocka upp spillrorna.

Det är därför Gisèle Pelicots vittnesmål, liksom så många andras, är så viktiga trots att de gör ont att läsa. Inte för att de är ovanliga, utan för att de är vanliga. För att det är just i den vardagliga, trötta upprepningen som sanningen bor. Det handlar inte om enstaka händelser, utan om ett systematiskt mönster av små och stora övergrepp som formar kvinnors livsutrymme, varje dag.

Och kanske är det just därför vi fortsätter prata om det. För att vi vägrar vänja oss. För att även om vi lärt oss leva med förgiftade M&Ms, så är det fan inte samma sak som att vi borde glömma och acceptera det.