🕳 Välkommen till glitchzonen

Det här är ett av alla hörn av internet där jag, som vanligt mot min vilja och bättre vetande, fortsätter att skriva. Mer specifikt är det ett ställe där jag kan skriva om precis vad som faller mig in, utan att bry mig så mycket om att det måste vara färdigtänkt, ha korrekt källhänvisning eller kunna omvandlas till en lukrativ föreläsningsserie.

Jag kallar det glitchzonen - ett slags emotionellt och ideologiskt mellanrum, ett liminalt utrymme där algoritmen svajar, identiteten krackelerar och skärmens ljus känns mer som ett personligt nervsammanbrott än ett arbetsverktyg.

I glitchzonen flyter allt ihop: trauma bredvid tandblekning, folkmord bredvid frukosttips. Fascism som skönhetsrutin, vänsteranalys med glitterfilter. Världens undergång filmas i 4K, och algoritmen blandar barnlik med boktips och frågar hur relevant - på en skala mellan 1 och 10 - du tyckte att reklamen var för dina intressen.

Rakhyvlar är woke. Öl är woke. Den gröna M&M:en är woke (och kanske också en manshatare). Och mitt i flödet står killar som vill bli kryptomiljonärer eller raskrigare, tjejer som vill bli girlbosses eller hemmafruar, och alla andra som inte försöker bli något utan bara vill hitta sätt att stå ut tillräckligt länge för att inte sluta som veckans klickbete för någon tafflig true crime-podcast.

Skärmen är inte neutral. Den speglar dig, formar dig, dömer dig även när du bara scrollar förbi. Ironi förvandlas till ideologi, identitet blir en målgruppsanpassing, kön något du tilldelas inte vid födseln, utan av algoritmerna. Det är svårt att veta vad som är självförverkligande och vad som bara är att försvinna lite snyggare, och ibland känns det som att hela internet är byggt för att du ska känna fel men ändå fortsätta scrolla.

Ingen, allra minst jag, vet om de postar för att de vill förändra världen eller bara dämpa existentiell baksmälla. Vilket, om man kisar lite, är ganska roligt.

I glitchzonen tänkte jag försöka tänka högt om allt det här: politik, känslor, plattformar, kroppar och berättelser som går glitchar, kollapsar eller bara aldrig varit sanna. Ibland kanske det blir en essä, ibland en anteckning eller ett digitalt skrik rakt ut i evighetsflödet. Du är välkommen att följa med, eller bara luta dig tillbaka och låta flödet ta dig vidare till nästa grej. Det är okej. Jag förstår.

✨ Prenumerera om du gillar:

• Ironisk och oironisk cringe
• Kritik av samtiden i lättsmält, lätt ångestframkallande format
• Att någon annan doomscrollar så att du slipper
• Tveksamma tolkningar av tänkare jag borde ha läst långsammare
• Anteckningar från internets känslomässiga rännsten
• Känslor, kroppar, kön, kapitalism - i valfri ordning och sinnesstämning
• Veckosammanfattningar för dig som gillar politik men hatar politiker

Ibland blir det analytiskt och ibland mer som en känslomässig loggbok, nästan alltid på gränsen till utbränd ironi. Men det viktigaste är att det här är mitt försök att tänka högt i det där utrymmet där politiken känns, snarare än förklaras. Där scrolltröttheten inte är ett hinder, utan ett symptom värt att ta på allvar.

😬 Du kommer att ogilla det här om du:

• Föredrar torra lösningar framför intressanta symptom
• Vill ha tydliga gränser mellan skämt och allvar
• Tror att algoritmer är neutrala och kön är vetenskap
• Känner starkt att ideologi inte hör hemma i content (eller tvärtom)
• Letar efter “balanserade perspektiv” och "reals over feels"
• Får panik av ojämna utgivningstakter och text utan underrubriker, struktur eller punktform (sorry)

Kulturindustrin vann. Like, comment, subscribe.

/Myra